Till en början ansågs inte fotografi vara någon konstform då man ansåg att fotografen egentligen inte behövde anstränga sig genom att till exempel vara duktig på att måla med handen. Detta förändrades dock under 1900-talet då fotograferingen började accepteras i den västerländska konstvärlden. Tidiga förespråkare till att fotografering skulle anses som konstform var bland annat Edward Weston, Alfred Stieglitz och John Szarkowski.
Till en början var det vanligt att konstfotografer försökte efterlikna just målartekniker. Detta kallades för piktorialism och innebar att man ville skapa en slags romantisk känsla. Andra fotografer motsatte sig dock detta och tyckte att fotografin skulle vara en egen konstform och inte efterhärma andra konstformer. Denna motreaktion kom bland annat från den så kallade f64-gruppen som startades av bland annat Ansel Adams.
Det är dock fortfarande många som anser att fotografi inte ska räknas till konsten och att konst måste innebära ett mer hanvtverksmässigt arbete än att bara ta en bild av något. Man brukar dock ställa väldigt höga krav på fotografier, de ska vara tagna i exakt rätt vinkel eller vara tagna av något väldigt speciellt.
Precis som med andra konstformer är fotografier något som är känsligt för trender. Tidigare har man främst varit intresserad av att få fram bilder som representerar verkligheten så likt som möjligt, men nu när man i stort sett har uppnått detta så är det vanligt att man istället tittar bakåt. Det är till exempel vanligt att man manipulerar sina bilder så att de är svartvita, eller att man vill att de ska se mer korniga ut som de gjorde förr. Idag är kameror så pass utvecklade att de kan få med väldigt mycket detaljer vilket inte alltid är önskvärt.